Nära till gränsen

Jag snackar förstås inte om någon gräns till ett annat land eller något dylikt utan om min bristningsgräns, för varje dag här nere i Herrljunga så mår jag bara sämre och sämre och saknaden efter Norrtälje blir bara större och större. För varje dag som går ökar min ångest och jag orkar egentligen ingenting, känns som om jag aldrig mer kommer orka någonting, det spelar ingen roll hur mycket jag sover och vilar så är jag fortfarande lika trött hela tiden, jag ska vara glad om jag orkar vara pigg 30 minuter om dagen utan att få fri spel och annat. Hur länge till ska man orka stå ut med detta?

Bristningsgränsen är nog inte alls långt borta frågan är då om jag själv vågar vara med mig själv i denna stunden, ärligt talat så vet jag själv inte om jag kommer klara av att bryta ihop totalt. Eller kommer det bli akut till psyk till någon stad runtomkring denna byhåla?

Finns det någon där ute som kan hjälpa mig? Snälla du, hjälp mig då! Hjälp mig få tillbaka min ork, styrka och mitt tålamod!

A. Johansson

Mobila Teamet

Ja idag gjorde jag det som bar emot så fruktansvärt mycket, jag ringde mobila teamet och sa åt dem att jag behövde hjälp, hjälp det fick jag inte, jag fick prata med en manlig sjuksköterska och jag fick inget vettigt ur samtalet för 5 öre.

Jag bad om att få bli inlagd, jag bad om hjälp och berättade hur illa mitt liv var just nu, jag berättade att jag ville bara slippa allting, jag berättade att jag ville bara få försvinna och att jag gjort försök att få slippa allting, det enda jag fick ut av den förbannade idioten påmobila teamet var att jag ska göra saker jag tycker om och sluta tänka på sådant som är jobbigt.

En fråga bara, hur lätt är det att sluta tänka på att sin älskade mormor som betydde mer än allt annat nästan har blivit ihjälkörd och hur lätt är det att bara glömma att man blivit sexuellt utnyttjad i 8 år av sin egen bror?

Får jag säga vad jag själv tycker så borde personen som satt i telefonen inte jobba med psykiskt sjuka människor, ärligt talat så vågar jag inte lita på mig själv och ändå så kommer jag ändå inte våga ringa mobila teamet igen på grund av den dåliga hjälp jag fick idag.

A. Johansson

Psyk eller ge upp?

Känner just nu att jag orkar inte mer, livet och allting är alldeles för jobbigt för mig nu. Jag exploderar på allt och ingenting. Bara jag ser min familj så blir jag mer eller mindre irriterad, så fort det blir lite för högljud nivå så stänger jag av mig själv. Vad ska jag göra? Jag vill inte dö på ett sätt men på ett sätt så har allting blivit för mycket för mig! Missförstå mig inte jag älskar mig familj över allt annat men just nu orkar jag bara inte. Ska man ringa mobila teamet och be dem hjälpa en så man kan bli inlagd eller hur ska jag göra?

Jag är rädd för att stanna hemma för jag kan ärligt talat inte garantera min egen säkerhet. Skulle jag sen stanna hemma och göra något så är det synd om mina barn, så okänslig är jag faktiskt inte, det är bara det att jag är rädd för att söka hjälp, jag är rädd för att ringa och säga ”Hej, jag heter Anna och jag mår så dåligt så jag vill ta mitt liv”, jag är rädd för vad folk ska tycka och tänka om mig, jag är rädd för vad mina barn ska få för uppfattning om mig och jag skulle aldrig någonsin klara av att mista mina barn, skulle jag mista Silje och Nalle skulle mitt liv vara helt och hållet borta! Jag hoppas innerligen att ingen tror att jag är en dålig mamma nu, för det är jag faktiskt inte. Jag ger mina barn det de behöver, kärlek, omtanke, omsorg, mat och allt annat men trots det så orkar jag inte med det där lilla extra som jag tycker att man ska orka med för att vara en bra mor. Eller är det bara inbillning från min sida? Är jag egentligen en kass mamma? Om jag ser tillbaka på min uppväxt så tycker jag att mina barn har det bättre än vad jag hade det.

Hur ska jag göra nu, ringa och skämma ut mig själv och min familj för att jag mår psykiskt dåligt eller ska jag stanna hemma och vänta på att min sista energi och livsenergi tar slut helt, egentligen är det ett självklart val att man borde ringa, det skulle jag ge alla andra som råd som mådde som jag men när man kommer till sig själv så blir det så mycket svårare. Jag tycker ju egentligen inte att man behöver skämmas bara för att man mår psykiskt dåligt, det är ju som om någon skulle ha brytit benet eller något, bara det att det inte syns för andra. Kommer jag vara tillräckligt stark för att svika min familj för en kort tid eller kommer det inte att fungera? Kommer jag istället straffa mina barn genom att göra något dumt?

A.     Johansson

Någon som har tid eller lust?

Alla verkar ha någon att träffa och umgås med, själv har jag inte ens min familj. Jag sitter själv ute i Nysättra där det inte ens finns värme i lägenheten, jag är sjuk, magen krånglar för det psykiska och jag har inte en enda att umgås med eller prata med. Hade vart skönt nu, men i stället så är jag själv i Nysättra minst till i morgon bland tomma rum och rum som är fyllda med kaos. Ena rummet är helt tomt det andra en massa säckar, madrasser, några kartonger och annnat som bara ska slängas. Köket är som det är för urom att det är fullt med en massa tomma kartonger som jag ska ha att packa i när jag får hit tidningspapper, stora rummet är också som det är, KAOS!

Men just nu önskar jag att jag slapp vara här ute helt själv, mörkret kommer mer och mer och jag får mer och mer panik över det. Går dagens kväll och natt blev hemsk, panikångest och jag tyckte jag såg honom över allt, jag tyckte garderobsdörrarna öpnnade sig och toa dörren ska vi inte prata om. Jag hoppas jag överlever en natt till här ute, känns som om det kommer bli svårt.

Nej lika bra att försöka fortsätta packa lite till, mitt mål är att bli klar tills imorgon, slipper jag åka ut hit helt själv mer. SUCK! Om någon ändå kunde komma och hålla mig sällskap.

A. Johansson

Smutsig

Känner mig så fruktansvärt smutsig och vidrigt äcklig, att känna att någon tar på mig fastän det egentligen inte är någon där. Mitt tvångsbettende har börjat komma tillbaka dessutom har jag börjat märka mer och mer. Jag tar aldelles för mycket tvål när jag tvättar händerna, detta kommer bli dyrt för oss om det fortsätter.

Skulle lägga mig och vila lite i soffan ett tag igår, det slutade med att jag somnade in i mardrömmarna, jag kände och såg han hela tiden, det spelades upp framför mig samtidigt som jag kände det han gjorde mot mig, känner att jag orkar inte med detta, önskar jag kunde få sova ut en hel natt utan att behöva ha dessa drömmar som stör hela min sömn. Tänk att få vakna en morgon och känna sig utvilad, kommer det någonsin hända igen?

Smuts känslan och skammen sitter kvar i min kropp och jag känner mig spy färdig över allting. Helst skulle jag vilja slippa äta och göra någonting över huvudtaget, jag vill bara kunna känna mig hel och ren någon gång. Kommer det någonsin att hända? Just nu är det många känslor om mig själv, om hur mitt liv kommer se ut i framtiden och så vidare. Kommer det någonsin bli bättre?

A. Johansson